"Det sporrar mig att även tjejer är bra på att coacha"

Sara Frykland har alltid varit intresserad av, och själv utövat, idrott. Det skulle dock krävas ett missat polistest och en gipsad arm för att hon skulle komma till insikt om att hon vill ägna sig åt att coacha andra.

Olycka gav insikt

Saras idrottsintresse har följt henne genom livet. Hon har spelat fotboll, provat på gymnastik, bandy, volleyboll och dansat. Att hon skulle sikta på ett aktivt yrke kom därför inte som någon överraskning, och hon utbildade sig till brandman på räddningsgymnasiet.

Drömyrket var dock polis, men några dagar innan hon skulle söka in till polishögskolan och genomföra de fysiska testerna ramlade hon. Olyckan resulterade i en gipsad arm och läkarens order om vila.
– Jag upptäckte då GIH:s tränarprogram, och det kändes klockrent för mig!

Kämpar för förändring

Sara kommer ursprunligen från Härnösand där hon under flera somrar har arbetat med fotbollsskola och tränat tjejer mellan sex och tolv år. Numera är hon bosatt på Lidingö i Stockholm, där hon tränar 14-åriga fotbollstjejer på Bosön.
– En gång var Pia Sundhage på Bosön med det kvinnliga fotbollslaget, och efter de var klara stannade hon kvar och tittade på min träning. Det var häftigt, säger hon.

Att ha kvinnliga förebilder i en mansdominerad sport är viktigt. I Saras klass är de nio studenter som spelar fotboll, varav hon är enda tjejen. Något som får henne att vilja kämpa ännu hårdare.
– Det sporrar mig att visa att även tjejer är bra på att coacha och träna lag.

Till minne av Max

En bidragande orsak till att Sara fortfarande håller på med fotboll trots att hon själv slutat spela, är att hennes bästa barndomskompis Max avled vid sju års ålder.

Sara berättar att Max tidigt var intresserad av fotboll, arrangerade en egen fotbollsskola och hade den brasilianske fotbollsspelaren Romário som idol.
– När han såg ett tv-program om brasilianska fattiga barn som spelade fotboll insåg han att sporten kan utövas av alla oavsett var de bor och oavsett hur mycket pengar man har.

Efter hans död upprättade därför hans föräldrar en minnesfond och genomförde under tio år en årlig sommarauktion. Alla pengar gick till minnesfonden och efter tio års auktioner har summan resulterat i 1,5 miljon kronor som oavkortat har gått via SOS Barnbyar till olika byar runt om i världen. Det finns till och med en fotbollsplan i Brasilien som är uppkallad efter Max.

På sin underarm har Sara en tatuering med orden ”Tro, hopp och kärlek” – samma ord som finns på Max gravsten.
– De orden påminner mig om Max och att jag ska fortsätta kämpa för allas rätt till att spela fotboll.