Från GCI till GIH – mer om historia
Här följer en sammanfattning med några hållpunkter i GIH:s historia, skriven av professor Jan Lindroth 2006.
Läroanstalten
Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH, är världens kanske äldsta i bruk varande läroanstalt inom området idrott (kroppsövningar, fysisk fostran). Även bland Sveriges högskolor alla kategorier är 1813 ett aktningsvärt startår. Då inrättades Gymnastiska centralinstitutet, GCI – den läroanstalt som dagens GIH är en direkt fortsättning av. GCI döptes om till GIH 1966, bytte 1992 namn till Idrottshögskolan för att 2005 återta den väl inarbetade benämningen GIH.
GCI:s tillkomst skall ses mot bakgrund av samhällsförhållandena i början av 1800-talet. Napoleon-krigen möblerade om den europeiska kartbilden, vilket också berörde Sverige. 1809 avträddes Finland, den östra rikshalvan, till Ryssland. Fem år senare tillskapades den svensk-norska unionen. Inom den svenska statsledningen rådde kaotiska förhållanden. Intresset för ett stärkt militärt försvar och breddad medborgarfostran gjorde sig gällande. I sådana situationer ökar intresset för kroppsövningar som ett medel till fysisk upprustning hos befolkningen.
Pehr Henrik Ling
GCI:s tillkomst är dessutom förknippad med en specifik person: Pehr Henrik Ling (1776–1839). Efter en orolig uppväxt och tämligen planlös utbildning vistades han flera år i Köpenhamn. Där hade han möjlighet att ta del av kontinentens fäkttraditioner och nyväckta intresse för gymnastik.
1804 anställdes han som fäktmästare vid Lunds universitet men bedrev även undervisning i gymnastik och idrott. Stärkt av erfarenheterna därifrån kom han 1813 till Stockholm med två uppdrag. Dels som lärare vid krigsskolan på Karlberg. Dels - och framför allt – som föreståndare för den nya gymnastiska läroanstalt GCI, som han själv föreslagit och skisserat grundritningen till.
Från första början kom GCI och Ling att bilda en lika stark som ofrånkomlig kombination. Det sammanhänger med två faktorer: å ena sidan Lings särpräglade personlighet och vidsträckta intresseområde, å den andra den originella gymnastikform han gav upphov till.
Personligen drevs han av intresse för det fornnordiska, för vikingatidens nordmannakraft som han ville åreruppliva. I dikt och prosa manade han fram detta tema som förebild för sin tids ”förvekligade” släkte. Detta litterära intresse ledde till en plats i Svenska akademin. Samtidigt blev han alltmer intresserad av den medicinska vetenskapen, vilket förde honom in i Svenska läkarsällskapet.
Linggymnastiken
Den originella gymnastikformen, ”Ling-gymnastiken” (eller ”den svenska gymnastiken”) kännetecknades av bredd. Den innefattade samtliga fyra huvuddelar som fanns representerad redan i det antika Grekland: estetisk, medicinsk, militär och pedagogisk gymnastik.
Den estetiska låg balett och pantomim nära, den medicinska förebådar dagens sjukgymnastik, den militära byggde främst på fäktning, den pedagogiska bestod av det vi på senare tid uppfattat som gymnastik.
I synnerhet sjukgymnastikens framträdande roll accentuerade Ling-gymnastikens och GCI:s särprägel. Den bidrar till att förklara Ling.gymnastikens starka förankring i den medicinska vetenskapen liksom övningarnas karaktär av enkla, konstruerade rörelser systematiskt utförda efter varandra.
Redan från 1830-talet började Ling-gymnastiken gå på export. Spridningen över världen tilltog alltmer för att kulminera decennierna kring sekelskiftet 1900. Den tog sig skilda uttryck: utländska studiebesök och kursdeltagande vid GCI blev högfrekventa, svenskar med GCI-examen slog sig ner i andra länder, man läste facklitteratur och brevväxlade.
Ling-gymnastikens vetenskapliga renommé och det legendomspunna namnet Ling underlättade exporten. Fram till 1900-talets mitt framstod Ling-gymnastiken vid sidan av den tyska gymnastiken (Turnen) och den engelska tävlingsidrotten (sporten) som internationellt ledande kroppsövningsform. GCI var den självklara moderinstitutionen, ett gymnastikens Mekka, med världsrykte. Där mer eller mindre ”försvann” linggymnastiken – men inte GCI.
GCI:s organisation
GCI var länge svagt reglerat vad beträffar stadgar och förordningar. Först 1864 tillkom utförliga stadgar. En direktion (styrelse) inrättades.
Verksamheten fördelades på jämbördiga avdelningar: medicinsk, militär och pedagogisk. Syftet var att hindra någon av de tre från att få överhanden. Den estetiska gymnastiken, som aldrig fick större omfattning, tynade bort men återkom senare som viktiga inslag särskilt inom den kvinnliga pedagogiska gymnastiken.
Enligt nya stadgar 1887 utökades undervisningen till maximalt tre år (från tidigare två). De som genomgått samtliga kurser tilldelades titeln gymnastikdirektör, en titel som avskaffades 1977.
Sjukgymnastiken gav GCI ekonomiska fördelar och vetenskaplig legitimitet men vållade samtidigt stora problem. Ursprungligen bestod GCI:s uppdrag i att förse landet med civila och militära gymnastiklärare. Sjukgymnastiken ”smögs in” successivt. Med 1864 års stadgar fick den fast fot ─ efter betydande tvekan i utredningsfasen. Men efter sekelskiftet 1900 började den expanderande medicinska professionen peka på svagheterna i GCI:s sjukgymnastiska verksamhet, bland avsaknaden av egen forskning och kliniska resurser.
Efter lång tid av uppslitande stridigheter avfördes sjukgymnastiken till största delen från GCI och anförtroddes den medicinska sektorn (Karolinska institutet och Serafimerlasarettet). Denna avsöndring, som djupt ogillades av Ling-trogna, GCI-utbildade gymnastikdirektörer, fastslogs i en ny stadga från 1934 och slutgiltigt 1959.
Det viktiga gränsåret 1934 medförde även att den militära gymnastiken överfördes till den militära sektorn (Arméns gymnastik- och idrottsskola).
De ursprungligen fyra delarna av linggymnastiken på GCI hade reducerats till en. GCI blev en läroanstalt för vad som ursprungligen kallades pedagogisk gymnastik men numera snarast uppfattas som en gren inom den kraftigt expanderande idrotten. Det var på idrottsområdet man hade sin framtid (se mera nedan).
Lärare och studenter
Hur förhöll det sig med lärare och studenter på GCI? För att börja med befattningen föreståndare/rektorer inledde man civilt i form av Pehr Henrik Ling och sedan den sjukgymnastiskt inriktade Lars Gabriel Branting (under 1839–1862, far till arbetarrörelsens portalfigur Hjalmar B).
Därefter vidtog en drygt 80-årig period av officerare vid rodret. Det började med Gustaf Nyblaeus (under 1862–1887), en frisinnad man med intresse för den spirande tävlingsidrotten. Det fortsatte med den kraftfulle Lars Mauritz Törngren (under 1887-1907) starkt koncentrerad på den traditionella linggymnastikens storhet.
Raden av officerare bröts först med den danske fysiologen Erik Hohwü-Christensen (under 1946–1956) som följdes av Paul Högberg (under 1956–1977). Stina Ljunggren (under 1977–1989) och Gustaf Hansson (under 1989–1992) verkade som prefekter när GIH låg under Högskolan för lärarutbildning som institution. När idrottshögskolan återigen blev ”egen” högskola utsågs Arne Ljungqvist till rektor (under 1992–1996). Han efterträddes av Ingemar Wedman (under 1996–2002) som verkade fram till Per Nilsson (under 2002–2004). Mats Ericson tillträdde 2005 och avlöstes av Karin Henriksson-Larsén 2009. Från 2018 är Per Nilsson rektor vid GIH.
Även lärarkåren hade fram till omorganisationen 1934 ett starkt militärt inslag. Både den militära och pedagogiska gymnastiken leddes huvudsakligen av officerare. Men två andra inslag utgjorde motvikter: dels de kvinnliga lärarna, dels de lärare som svarade för sjukgymnastiken och stadgeenligt skulle vara legitimerade läkare.
På studentsidan var militärerna väl så dominerande. Standardstudenten utgjordes av en ung, till GCI:s ettåriga instruktörskurs kommenderad officer. Åtskilliga av dessa förlängde sedan utbildningen och blev då behöriga gymnastiklärare i läroverken. Endast ett fåtal medicinare kompletterade sin utbildning vid GCI.
Från 1860-talet började man anta kvinnliga studenter, en kategori som alltmer ökade i betydelse och krävde reformerat innehåll i undervisningen.
Från 1934 vidtog en ”civilisering” av den manliga studentgruppen, som nu sedan länge slagit igenom.
Vetenskaplig anknytning
Höga vetenskapliga ambitioner har alltid varit GCI-GIH:s kännetecken. Detta yttrade sig framför allt i linggymnastiken. Men här fanns det långsiktiga problem. Den vetenskapliga kompetensen hos lärarkåren var länge bräcklig och svarade otillräckligt mot den höga vetenskapliga svansföringen. Egen grundforskning genomfördes sällan eller aldrig och ingick inte i institutets uppdrag. När externa representanter för den medicinska vetenskapen i början av 1900-talet började angripa GCI och linggymnastiken, hade man svårt att värja sig. Mot resultaten av moderna fysiologiska experiment stod lingtraditionalisternas (lingianernas) egna erfarenheter och tro på urfader Lings intuitiva genialitet.
För att vetenskapligt stärka GCI:s positioner föreslog ett par statliga utredningar redan 1912 och 1918 en häpnadsväckande grandios upprustning. Man ville närma sig universitetsvärlden genom minst sex professurer med forskningsuppdrag, assistenter, amanuenser och utbildning till ”gymnastices magister”. Men slutresultatet efter många års ytterligare utredningar blev blygsamt: en enda professur i kroppsövningarnas fysiologi och hygien. Den inrättades 1939 och 1941 utnämndes Hohwü-Christensen till första innehavare.
Ling hade med kraft slagit fast vikten av att kroppsövningarna byggde på ”människoorganismens lagar”. Först hundra år efter hans död fick det ledande statliga läroanstalten på området resurser att vetenskapligt förverkliga denna konstruktiva målsättning.
GCI:s första heltidsanställda forskare värd namnet hade sina rötter i den världsberömda danska forskning inom fysiologi som etablerats i början av 1900-talet med spetsnamn som August Krogh och Johannes Lindhard. Denna linje har efter Hohwü-Christensen framgångsrikt förts vidare under ledning av Per-Olof Åstrand, Bengt Saltin, Björn Ekblom med många flera.
Länge var fysiologi och biomekanik det enda vetenskapsområdet med nämnvärda resurser och betydelse inom GCI-GIH. Viss verksamhet förekom inom disciplinerna pedagogik och psykologi, främst representerade av Olle Halldén. Men först i mitten av 1980-talet fick beteendevetenskaperna fast fot genom en professur i idrottspedagogik med Lars-Magnus Engström som innehavare.
Ämnena idrott, fysiologi, biomekanik och idrottspedagogik har stått i en klass för sig. I en strävan efter breddning har dock humaniora genom disciplinen historia etablerats på GIH under 1990-talet, främst i form av ett högskolelektorat med Leif Yttergren som innehavare (1999). Därtill har discipliner som folkhälsa, psykologi, etnologi och juridik fått viss uppmärksamhet. Ämnet folkhälsa är sedan en tid etablerat som ett särskilt ämne vid GIH. Samtidigt har vetenskapliga kontakter med angränsande lärosäten i huvudstaden (Karolinska institutet, Lärarhögskolan och Stockholms universitet) vidmakthålls genom nätverksavtal och konkret samarbete.
Undervisningen
Undervisningens innehåll har skiftat starkt under de snart tvåhundra år som förflutit sedan starten 1813. Till en början förekom konstnärer på GCI, fäktningen var ett tungt vägande inslag och därtill övades pedagogisk gymnastik fristående eller med redskap (”machineri”). Alltmer plats tog också sjukgymnastiken, något som sannolikt inte hade motsvarighet på någon annan gymnastisk högskola.
Under hela 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet bestod så undervisningen av pedagogisk gymnastik, fäktning och sjukgymnastik. Mest känd och sammanhållen blev den pedagogiska.
Den pedagogiska gymnastiken hade systematiserats på 1860-talet av Pehr Henrik Lings son Hjalmar, som var GCI-lärare och den svenska skolgymnastikens alltför okände upphovsman. Hans starkt reglerade lektioner, ”det svenska gymnastiksystemet”, lärdes ut på många håll i den civiliserade världen en bra bit in i efterkrigstid.
Från mitten av 1930-talet försvann, som framgått, fäktning och sjukgymnastik från GIH. I stället började idrotten ta alltmera plats. Under 1900-talets senare hälft fick den överhanden, dock med fortsatt stark ställning för gymnastiken. Hur detta gått till är inte närmare studerat. Förskjutningen i tyngdpunkt skall ses mot bakgrund av idrottsrörelsens segertåg genom 1900-talet.
Tävlingsidrottens hegemoni inom kroppsövningskulturen har i efterkrigstid fått genomslag också på GIH, dock med fördröjning.
Till stor del är det idrottsrörelsens aktiviteter (grenar) och verksamhetsformer som övertagits av GIH och därifrån gått vidare till ungdomsskolan. I synnerhet har vissa populära lagbollspel med fotboll i spetsen fått en stark ställning. Också genom särskild utbildning av tränare och på andra sätt har GIH och den av Riksidrottsförbundet (RF) ledda idrottsrörelsen närmat sig varandra.
Utvecklingen från gymnastik till idrott speglar inte hela sanningen. Exempelvis har dans och andra konstnärliga inslag i gymnastiken från mellankrigstiden kompletterat det militärt präglade gymnastiksystemet. Här har kvinnorna gått i spetsen.
Under hela 1900-talet har GIH också bedrivit undervisning med anknytning till rörligt friluftsliv. Fjällfärder har varit en av höjdpunkterna. Den viktigaste förändringen i undervisningen ligger nog ändå på ett annat plan: den under de senaste decennierna ökande tonvikten på teori samt kopplingen mellan praktik och teori.
Mest uppmärksamhet får det praktiska idrottsämnet tillsammans med de mer teoretiska ämnena folkhälsa, pedagogik, fysiologi och rörelselära. Men en rad andra teoretiska ämnen har också sin plats på schemat, exempelvis historia, psykologi samt juridik/ekonomi som tidigare nämndes.
Av professor Jan Lindroth, 2006
Vill du läsa mer?
Hitta på sidan
