Ett möte med vår avgående ordförande

Björn Eriksson började i idrottsvärlden med att bära portföljen till Lennart Johansson, UEFA-president, och hans engagemang för idrott tog honom till både Gymnastik- och idrottshögskolan och Riksidrottsförbundet.

Nu tackar han för sig efter 10 år som ordförande för GIH:s styrelse.

x

Foto: Fond & Fond

Idrotten

Hur många år har du arbetat med idrottsfrågor?

– Det har jag gjort sedan jag blev invald AIK fotbollsstyrelse vid sekelskiftet. Det började med att jag skulle bära portföljen åt Lennart Johansson, för han var ju UEFA-president, och hade inte tid att ägna sig hur mycket som helst åt AIK fotboll. Ungefär vid samma tid blev jag också ordförande i Skidskytteförbundet. Då skulle Magdalena Forsberg göra sitt sista år och utgångspunkten var att svenskt skidskytte kommer att dö, och det var ungefär så idrottsfrågorna började. Det är ju lite rolig händelse att både Magda och jag slutar i GIH:s styrelse nu samtidigt.

Ja, och roligt att det går så bra för oss i skidskytte.

– Det går ganska bra för GIH också, så det tycker jag är dubbel framgång.

Vad har idrotten betytt i ditt liv?

– Den har betytt ganska mycket, men då i huvudsak inte kopplat till en karriär, utan jag är som så väldigt många, att det är ett sätt att leva, ett sätt att vara. Jag minns ju fortfarande linimentsdoften när man skulle ta ut lag, gå ner på plan och spela. Den där typen av folkhemsbild, den bär jag naturligtvis med mig. Men idag finns ett annat Sverige med andra utmaningar, men där jag fortfarande tror att grundidéerna med folkrörelseidrott fungerar.

Vilken idrott har varit din?

– I mitt fall är det ju som för så många andra - fotboll. Men jag gillade ju löpning, bandy och litet av varje. Det tror jag är en väldig styrka att man blandade, för unga måste få ha kul när de idrottar. Man har ju sett idrottens baksida, med för tidig specialisering och miljöer som kan vara ganska hårdhänta på ett sätt som inte är acceptabelt. En tryggare idrott är en ganska stor utmaning för idrotten, för om vi inte lyckas tackla de frågorna, då förlorar vi en del av vårt existensberättigande.

Vad tycker du har varit ditt viktigaste bidrag till idrotten?

– Mitt? Det första är att man inte ska överskatta sin egen betydelse. Det ligger ju i själva folkrörelsens karaktär att det inte är en ”one man show”. Tittar jag tillbaka, både på tiden på GIH och på RF-tiden, är att kommunicera någonting jag har tyckt varit väldigt viktigt för mig.

En ämbetsman

Vad har varit den röda tråden med ditt arbete?

– Jag har alltid trott på att stå för det jag säger och inte hemfalla till det här ”Jag har inga kommentarer”. För mig är det viktigt om man har en företrädande roll att faktiskt vara tillgänglig, och att försöka svara vad du tycker, även på knepiga frågor, men då får du vara beredd att ta kritik för det du säger, det uppskattas inte alltid.

Efter många år som tjänsteman i regeringskansliet valde du att gå vidare och själv ta över rodret och styra verksamheter. Varför då?

– Det ska jag berätta för dig - när jag jobbade i departementet såg jag hur dåtidens framträdande politiker och näringslivsmänniskor arbetade, och så småningom växte det ju fram ”- Det vore kul att få prova själv också.”. Att hålla tyst i 14 år och jobba inne i en grå tapet på departementet gav mig möjlighet att iaktta och se sådana som var väldigt skickliga. Och då lär man sig! Jag var budgetchef vid den tiden och hade gjort budget åt alla möjliga regeringar, så när jag fick chansen att bli tullchef var det liksom läge.

Som rikspolischef, ordförande för Interpol, i dinastyrelseuppdrag i olika företag, och som landshövding och RF-ordförande, ser du några gemensamma idéer mellan de yrkesområden du arbetat inom?

– Nej inte mer än ledarskapsfrågor, det vill säga att jag känner väldigt mycket för att försöka skapa en slags tydlighet. Konsten att hålla käften, den behärskar jag faktiskt, och den kan användas i vissa fall.

Jag tror också på att röra sig mellan samhällssegmenten, det finns mycket att lära sig åt bägge håll. Vi stjäl vissa saker från den privata sidan som är bra, nämligen det här med resultatmätning och med snabba puckar. Den offentliga sidan kommer med sin kunskap om rättssäkerhet och ordning och reda, och sen kommer folkrörelsen med det där glödande känslolivet. Blandar du det där, så tror jag du får en bättre produkt än om du bara har erfarenhet av en sektor.

GIH:s bidrag

Hur skulle du beskriva GIH:s roll i samhället?

– GIH:s roll i samhället är en viktig fråga. GIH har en roll som kunskapscentrum för idrottsvetenskap, och den tycker jag är oerhört central. Jag tror på att vara en stark aktör som har hela idrottsvetenskapen under samma tak, och som med varm hand tar kontakt med andra lärosäten för att tillsammans verka för idrottsvetenskapens bästa. Det är en nyckelfråga vi måste driva.

Sen kan jag känna med mina dubbla roller ibland inom både idrottsrörelsen och akademin, att vi inom idrottsrörelsen kanske inte alltid riktigt har förstått den kraft som ligger i det akademiska. Det finns mer att göra för att föra oss närmare varandra, och jag tror att det går åt det hållet. Det talas mer om gemensamma frågor nu.

Hur tycker du att GIH har förändrats under dina år som styrelseordförande?

– Det finns en slags GIH-anda som jag tror har fått blomma upp där man är medveten om att GIH betyder någonting, och att många vill jobba med oss. Ofta går det inte en dag utan att jag läser att någon på GIH gjort något. Få du läsa att din egen arbetsplats gör bra saker, ja, det är klart då är du stolt när du säger ”- Jag jobbar på GIH!” Mycket har förändrats, i takt med att GIH:s ekonomi har kommit i ett annat bättre läge.

Jag har även älskat atmosfären i den akademiska miljön, det finns någonting i kulturen här som gör att utgångspunkten är att ifrågasätta. Och när man gjort det, och man råkar få hyggligt bra argument tillbaka, kan man få människor att säga, ja men med de argumenten kan jag tycka litet annorlunda. Så när man är i en akademisk miljö måste vi faktiskt övertyga folk i kraft av bra argument.

Är det något särskilt område av utbildning, forskning och samverkan, där du tycker att det har hänt mer under åren på GIH?

– Jag tycker mig se att de projekt vi driver inom ramen för idrottsvetenskap har hamnat i fokus på ett annat sätt än vi gjort tidigare. Vi har flera projekt som har en vidare användning, det vill säga, det är inte bara en fråga ”nu har vi forskat så att man ska kunna bli aningen bättre i höjdhopp”, utan vi arbetar med bredare frågor. Jag tycker mig också märka att specialidrottsförbunden tittar lite grann på akademin med bättre ögon. Idrottsrörelsen behöver fortsätta att vara nyfikna på vad som händer inom forskningen.

Vilka framtida utmaningar ser du för GIH?

– Det är några utmaningar som jag funderar på för GIH:s räkning. Det ena är att vi har en bra bit kvar innan vi kan säga att vi är på den internationella scenen. En annan utmaning gäller finansieringen. Vi har blivit otroligt mycket bättre på bidragsfinansiering, men externfinansiering i sin lite vidare mening är en utmaning vi har framför oss.

Vilka generella frågor tror du kommer vara viktiga?

– Mycket av det man gör på GIH heter forskning kring elit och annat. Samtidigt har du en utveckling på folkhälsosidan som är bekymmersam, både när det gäller hur ungdomar rör sig, och hur äldre har det. Att hitta synergier för att vara med i det arbetet tror jag är väldigt viktigt de närmsta åren.

Skulle jag ta ett exempel från idrotten är det ju fantastiskt att äldre människor strömmar till judoklubbarna. Eftersom i judo får du lära dig konsten att ramla och då bryter du inte lårbenshalsen eller armarna. Det går jättebra och de äldre är otroligt glada. Fotbollen har sin gå-fotboll och pensionärsboxning med särskilda regler kan du idka på boxningsklubben Narva här i Stockholm. Så om GIH fortsätter med den här förmågan att vara relevanta så finns det, tycker jag, ganska gott hopp.

Motivation

Sista frågan, vad har varit din drivkraft?

– Jag vill göra rätt för mig, sen behöver jag ju inte alltid ha rätt. Om inte jag har hjärtat med mig och känner för frågorna, skulle jag göra ett mycket sämre jobb, så att jag tror ju kraften är att jag vill gärna få chans att testa de idéer och annat jag har. Sen räcker inte det, för det måste också kombineras med en viss förmåga att ibland inse att man har fel.

Enligt hustrun är jag en sällsynt envis människa, vilket kan leda till problem, å andra sidan är jag en ganska gladlynt person i botten. Tänker du så och dessutom jobbar som en bäver, vilket jag de facto gör, så har du i alla fall en hygglig brygd. Sen har jag haft lite tur i livet kanske?

Björn Eriksson

Ålder: 77 år
Bor: Stockholm, Östergötland
Familj: Maka operasångerskan Helena Eriksson, 2 barn och 4 barnbarn

Bakgrund i urval:

  1. Generaltulldirektör
  2. Rikspolischef
  3. Ordf. World Customs Organization
  4. Ordf. Interpol
  5. Landshövding Östergötland
  6. Ordf. Riksidrottsförbundet
  7. Ordf. Gymnastik- och idrottshögskolan

Rekommenderad läsning

Senast ändrad:2 Jun 2023