Minnesruna över Lars-Magnus Engström

Lars-Magnus Engström, professor i idrottspedagogik vid Lärarhögskolan med mångårig association till Gymnastik- och idrottshögskolan, har avlidit 75 år gammal.

Bild på Lars-Magnus EngströmLars-Magnus Engström var "Mange" med alla som han kände. Han tog en gymnastikdirektörsexamen på GCI 1961 och var sedan verksam som gymnastiklärare i Hässelby Strand fram till 1967, då han började arbeta på Lärarhögskolan i Stockholm som assistent till professor Sten Henrysson.

Det projekt som Mange startade, som handlade om att undersöka synen på skolans gymnastikämne inför läroplansreformen 1969, blev upptakten till det så kallade MOL-projektet, motion och livsstil, en longitudinell studie om drygt 2 000 svenskars motionsvanor.

Mange disputerade 1975, då handledd av professor Bengt-Olov Ljung. Följande år efterträdde han Olle Halldén som lektor i pedagogik på GIH. Det var med utgångspunkt i denna anställning som Mange började det mödosamma arbetet med att skapa en idrottspedagogisk forskningsmiljö. Detta arbete fick sig en välbehövlig skjuts framåt i och med att han 1983 anställdes som professor i beteendevetenskaplig idrottsforskning med inriktning mot idrottspedagogik, en anställning som placerades vid Lärarhögskolan i Stockholm. I praktiken innebar den att han delade sin tid mellan GIH och Lärarhögskolan, eftersom GIH vid den tiden tillhörde Lärarhögskolan.

Mange var professorn som värderade både forskning, utbildning och utvecklingsarbete högt; han var specialisten, idrottspedagogen, som också blev en mycket respekterad generalist inom pedagogiken. Forskningsmässigt var Mange lågmäld och uthållig som få. Han var trogen sitt MOL-projekt under alla år. Med häpnadsväckande regelbundenhet – 1989, 1999 och 2010 – publicerade Mange sina forskningsresultat från projektet i sett till ytan oansenliga men sett till innehållet förstklassiga publikationer – som alla i branschen läste och förhöll sig till.

Mange var tidigt känd internationellt, inte minst genom arbetet med boken "World Wide Trends in Youth Sport" från 1996. Sitt stora internationella erkännande fick han 2008 i och med publiceringen av artikeln ”Who is physically active?” i den vetenskapliga tidskriften Physical Education and Sport Pedagogy, en artikel som utsågs till det årets bästa i tidskriften. 2005 erhöll Mange Centralföreningen för idrottens främjandes stora pris i idrottsvetenskap.

Mange bestämde sig tidigt för att försöka forma en forskningsmiljö i syfte att bygga upp ett idrottspedagogiskt kunskapsområde. Han insåg att om verksamheten skulle fortsätta efter eget avslutat värv, så måste man satsa på att handleda doktorander och bygga upp en livaktig forskningsmiljö. Mange var som klippt och skuren för denna uppgift. Han hade de vetenskapliga, pedagogiska och, inte minst, personliga, förutsättningarna. Han var kompetent, ödmjuk och öppen för nya perspektiv och metoder. Han hade förslag på lämpliga forskningsfrågor till nya doktorander, men han respekterade de intressen som doktoranderna tog med sig. Under sin tid vid Lärarhögskolan och GIH handledde Mange 15 doktorander.

Mange förstod att en forskningsmiljö som präglas av akademins tuffa konkurrensvillkor kräver en social sida och därför var han alltid noga med gemensamma kaffepauser och luncher, lunchpromenader, post-seminarier och fester. Denna forskningsmiljö har gett upphov till många uppsatser på kandidat-, magister-, licentiatnivå. Mange visade sin skicklighet i att leda forskning inte bara i rollen som handledare. Han ledde med framgång stora, mångvetenskapliga, forskningsprojekt som LIV90 och SIH-projektet. Mange gick i pension 2006, men han fortsatte ihärdigt sitt arbete med MOL-projektet. Han fortsatte också att handleda doktorander och han deltog i forskningsgruppens seminarier. Mange lämnade efter sig en verksamhet som står på en solid grund.

GIH och medarbetarna i forskningsgruppen för pedagogisk idrottsforskning kommer att verka för att bredda och fördjupa det idrottspedagogiska kunskapsområdet i Manges anda.

/För GIH genom Håkan Larsson