Man talar om jämställd idrott

Fredagen den 10 oktober kl 13:00 disputerar Matthis Kempe-Bergman i idrottsvetenskap. Avhandlingens titel är "Man talar om jämställd idrott - om jämställdhetssamtal med manliga idrottsledare och förutsättningar för jämställd idrott".

Disputationen äger rum fredag den 10 oktober 2014 kl 13-15 i GIH:s aula.

Opponent är professor Susanna Hedenborg, Malmö högskola

Huvudhandledare: docent Karin Redelius, GIH. Bihandledare: professor Håkan Larsson, GIH.

Betygsnämnden består av:

  • professor Per Gerrevall, Linnéuniversitetet
  • docent Eva Olofsson, Umeå universitet
  • docent Leif Yttergren, Gymnastik- och idrottshögskolan

Läs mer om Matthis Kempe-Bergman.
 
Abstract and Summary in English (9 pages)
 
Länk till fulltext i publikationsdatabasen DiVA.
 
Läs pressmeddelandet om avhandlingen "Man talar om jämställd idrott - om jämställdhetssamtal med manliga idrottsledare och förutsättningar för jämställd idrott".

Om avhandlingen

Man talar om jämställd idrott handlar om manliga idrottsledares syn på jämställdhet inom idrotten. Jämställdhet har haft en självklar plats på agendan i svensk idrott sedan 1970-talet. Trots det har arbetet med frågan ibland ignorerats och ifrågasatts. Flera av de problem jämställdhetsarbetet skulleOmslag Matthis Kempe-Bergmans avhandling lösa är fortfarande olösta.

I den här avhandlingen riktas blicken mot innehållet i idrottens jämställdhetsprojekt. Vad har och vad har inte jämställd idrott kommit att betyda? Uppmärksamheten riktas dock även mot frågor som rör legitimitet och implementering. Vad är det som är så svårt med idrott och jämställdhet? Mer precist analyseras intervjuer med ett femtiotal manliga ledare verksamma på olika nivåer i sju idrotter. Förbundsordföranden, generalsekreterare, distriktsledare och föreningsledare intervjuas. Samtidigt som jämställd idrott historiskt sett betraktats som en kvinnofråga har män alltid varit i majoritet bland idrottens makthavare, ledare och tränare. Dessutom finns behov av ny forskning om män, jämställdhet och idrott. En central fråga i studien är: vilka betydelser av och förhållningssätt till jämställd idrott uttrycks i intervjuerna och hur hänger olika betydelser och förhållningssätt ihop? Med hjälp av en poststrukturell diskursanalys undersöks även förutsättningarna för ledarnas jämställdhetsresonemang. Vilka diskurser sätter ramarna för hur jämställd idrott begreppsliggörs och värderas?

Resultaten i studien visar bland annat att:

  • Jämställd idrott ges många olika betydelser i intervjuerna. Ett dominerande mönster är att jämställd idrott förstås som något som har med flickors och kvinnors idrott att göra (kvalitativt såväl som kvantitativt): jämställd idrott betyder att flickor och kvinnor ska ges bättre villkor, möjligheter och resurser, men också att fler kvinnor ska ges mer plats i tränarkåren och bland idrottens makthavare. Andra återkommande mönster är att jämställd idrott förstås i termer av individualism, könsneutralitet och likabehandling, som något som har med mixed- och könsblandning att göra samt som en pojk- och mansfråga. En annan betydelse handlar om normkritik; jämställd idrott blir synonymt med att uppmärksamma, problematisera och förändra könsnormer i olika idrottssammanhang. Hittills har idrott gjorts på sätt som gynnat män, nu måste idrott göras på sätt som också gynnar kvinnor.
  • Både negativa och positiva förhållningssätt uttrycks i relation till de betydelser som formuleras – på något olika sätt och med olika betydelser som referenspunkt.
  • I flera intervjusituationer distanserar sig ledarna helt från jämställd idrott. Antingen är de ointresserade av eller skarpt kritiska till jämställd idrott eller så har de har svårt att överhuvudtaget relatera till ämnet.
  • Det är svårt att generalisera kring ledarnas jämställdhetspraktiker.
  • Jämställd idrott konstrueras delvis olika i olika idrotter, exempelvis i fotboll kontra badminton och volleyboll kontra pingis. I intervjuer med fotbollsledare blir jämställd idrott i första hand synonymt med att förbättra villkoren för och locka fler flickor och kvinnor till sporten. I intervjuer med badmintonledare görs jämställdhet till en fråga om mixed och könsblandning. I intervjuer med volleybolledare konstrueras jämställd idrott i flera fall i termer av att det behövs fler pojkar i sporten. I pingis blir jämställdhet tvärtom lika med att rekrytera fler flickor och kvinnor.
  • Tre diskurser ramar in och strukturerar ledarnas jämställdhetspraktiker: en kvinnosaksdiskurs (semi-essentialism, strukturell feminism, ett kvalitativt och kvantitativt stöd för kvinnlig idrott), en genusdiskurs (konstruktionism, strukturell feminism, "kvinnor kan", dekonstruktion av könsnormer i olika idrottskontexter) samt en jämlikhetsdiskurs (könsneutralitet, individualism, "alla ska med", liberalism). Kvinnosaksdiskursen dominerar, genusdiskursen praktiseras relativt frekvent och jämlikhetsdiskursen marginaliseras i intervjumaterialet.

Vad är det som är så svårt med jämställd idrott? I avhandlingen diskuteras något förenklat tre svar på den frågan, svar som handlar om: 1) betydelsemångfald. Jämställd idrott betyder olika saker i olika idrottskontexter och dessutom varierar jämställdhetspraktikerna i dessa kontexter – detta komplicerar möjligheterna att utforma och implementera breda nationella jämställdhetssatsningar på framgångsrika sätt. 2) Okunskap, motstånd och ointresse. I många intervjusituationer blir jämställd idrott en icke-fråga. Flera ledare är helt ointresserade av eller skarpt kritiska till frågan (i den form de föreställer sig den), andra ledare har svårt att överhuvudtaget relatera till ämnet. Om de som är tänkta att realisera idrottens jämställdhetsprojekt distanserar sig helt från projektet blir det förstås svårt att genomföra. 3) En drag- och maktkamp mellan olika diskurser. Ledarnas jämställdhetspraktiker blir till i linje med konkurrerande idéer om vad idrott, kön och rättvisa handlar om i en grundläggande mening. De tre diskurser som sätter ramarna för intervjuerna, kvinnosaksdiskursen, genusdiskursen och jämlikhetsdiskursen, genererar olika jämställdhetspraktiker. Om ledarnas jämställdhetspraktiker ses som uttryck för mönster som går igen i idrottsrörelsen i stort bör vidareutvecklingen av idrottens jämställdhetsprojekt relateras och anpassas till denna drag- och maktkamp. Vilken eller vilka diskurser ska gälla och vad eller vem bestämmer det? De senaste decennierna har jämställdhetsarbetet inom idrotten i stor utsträckning utformats med kvinnosaksdiskursen som mall. En slutsats i avhandlingen är att en vidareutveckling och ökad användning av genusdiskursen – mer genusteori och mindre kvinnosakstänkande – kan bli ett viktigt inslag när framtidens jämställdhetsarbete inom idrotten tar form. 

Abstract

As a result of a historically anchored relationship between the Swedish state and the sports movement, gender equality has been a prioritized area of interest in Swedish sports since the 1970s. Despite long-term work in this field, research indicates a notable gap between what is said and done at the central level and locally. Research also indicates attitude problems; gender equality is often seen as an insignificant or unnecessary issue.

This thesis seeks to relate to and analyze this development. Answers are sought via male sport coaches and leaders. This approach is motivated by the fact that gender equality-related sport research in Sweden seldom focuses on men and masculinities. At the same time men have been overrepresented as power holders and decision makers, and gender equality has consequently been constructed as a women’s issue. By means of a post-structural discourse analysis, the aim is to investigate constructions of gender equality in interviews with 47 leaders selected from seven sports. How is gender equality constructed in terms of meanings of and standpoints in relation to the concept, and which discourses set the frames for these constructions? Which subject positions are articulated?

Results show that gender equality is given many different meanings in the interviews and that these meanings are produced in line with three discourses: a women’s rights discourse (semi-essentialism, structural feminism, a quantitative and qualitative support for women’s sport), a gender critical discourse (constructionism, structural feminism, “women can”, deconstructions of femininities) and a liberal discourse (“sport for all”, individualism, gender neutrality). Furthermore, four subject positions are distinguished: the skeptic, the cynic, the women rightist and the norm critic position. When the results are related to the production of gender equality policies four aspects are discussed, 1) relations between discourses (the discourses generate contradictory interpretations of sport, subjectivity, gender and equality), 2) men and gender equality, 3) the relatively substantial lack of interest in gender equality in the interviews and 4) sport and pluralism.

One conclusion in the thesis is that the women’s rights discourse dominates and that the liberal discourse is marginalized in the interviews. Further, it is suggested that an elaboration and a more frequent practice of the gender critical discourse in Swedish sport could be useful in the development of the gender equality project.

Adress till denna sida www.gih.se/disputationMKB